Hur ska vi tolka brottsstatistiken och hur kan vi använda den?

Vilka begränsningar har statistiken över anmälda brott, och hur måste vi tolka den?

Det finns tre viktiga förhållanden som man alltid bör beakta när man tolkar statistik över brott. De påverkar hur statistiken förs och därmed redovisas i olika länder:

• Statistiska förhållanden
• Rättsliga förhållanden
• Faktiska förhållanden

Man kan säga att vart och ett av dessa tre förhållanden är en huvudkategori med ett antal underkategorier.

Statistiska förhållanden

Statistiska förhållanden handlar om när statistiken upprättas, antalsräkning, försöksbrott, vilken tidpunkt statistiken avser och förändringar av statistikrutiner. (Sporre & Standar, 2006:16)

Vissa brott kräver – eller medför – att flera andra brott begås samtidigt. Hur ett land väljer att räkna dessa brott påverkar hur statistiken ser ut. Det kallas antalsräkning och kan göras på två sätt: genom seriebrottsräkning eller enligt huvudbrottsprincipen. Vid seriebrottsräkning registreras varje enskild gärning som ett eget brott, medan huvudbrottsprincipen bara räknar det allvarligaste brottet, huvudbrottet. Sverige använder seriebrottsräkning, vilket leder till fler brott i statistiken. (Sporre & Standar, 2006:17–18)

Underkategorin när statistiken upprättas handlar om var i utredningsprocessen ett eventuellt brott statistikförs. I Sverige registreras händelsen redan vid polisanmälan, medan ett annat land kanske inte registrerar den förrän utredningen har fastställt att ett brott har begåtts. Antalet anmälda brott blir alltså högre med Sveriges modell, eftersom alla anmälningar inte behöver innebära ett brott. (Sporre & Standar, 2006:17)

Försöksbrott kan behandlas som fullbordade brott, redovisas som försök eller inte räknas alls. I Sverige redovisas de som fullbordade brott i den mån straffansvar föreligger, med undantag för mord och dråp, våldtäkt, inbrott i bostad och tillgrepp av bil, där försök redovisas skilt från fullbordade brott. (Sporre & Standar, 2006:18)

Tidpunkten som statistiken avser handlar om huruvida anmälan registreras för den tidpunkt då den kom in, eller för den tidpunkt då händelsen enligt anmälaren inträffade. Förändringar av statistikrutiner – till exempel ändrad lagstiftning eller nya rutiner för statistikföring – kan också påverka antalet redovisade brott. (Sporre & Standar, 2006:19)

Rättsliga förhållanden

Hit hör skillnader i hur en viss brottstyp definieras, och om ett brott är ett angivelsebrott eller faller under allmänt åtal. Sveriges definition av våldtäkt är till exempel mycket vidare än många andra länders, vilket gör att fler gärningar kan rubriceras som våldtäkt. Är brottet ett angivelsebrott finns en risk att händelsen inte registreras i statistiken om anmälaren drar tillbaka sin anmälan. (Sporre & Standar, 2006:21)

Faktiska förhållanden

Avser legalitetsprincipen samt anmälnings- och registreringsbenägenhet. Legalitetsprincipen innebär i det här sammanhanget att polis och åklagare är skyldiga att ta upp en anmälan om någon begär det – en skyldighet som inte finns på samma sätt i många andra länder.

Anmälningsbenägenheten handlar om den enskilda människan och hennes förtroende för rättsväsendet, men påverkas även av andra faktorer. Registreringsbenägenheten handlar i stället om myndigheternas benägenhet att ta upp en anmälan. (Sporre & Standar, 2006:21–22)

Att läsa statistiken

Anmälda brott omfattar de händelser som anmäls som brott och registreras av polisen, Tullverket eller Åklagarmyndigheten – oavsett om anmälan senare visar sig avse ett brott eller inte. Därför talar man ibland om en överskattning av brott, där mord och dråp är tydliga exempel. Försök, förberedelse och stämpling till vissa brott kan också redovisas som fullbordade brott, men vissa redovisas separat, till exempel försök till mord. (Sporre & Standar, 2006:30–31)

Syftet med kriminalstatistiken bygger på ett antal frågeställningar som Sporre och Standar tar upp i boken Konsten att läsa statistik om brottslighet (2006):

”Vilka brott registreras och hur ser utvecklingen ut? Vad görs åt brotten och vilka beslut fattar polisen? Vilka personer misstänks för brott och hur ser utvecklingen ut? Vad gör åklagarna och tingsrätterna med de brott och personer som överlämnas till dem? Vad gör kriminalvården? Hur många personer återfaller i brott?” (Sporre & Standar, 2006:50)

Beroende på vad man vill förstå bör man alltså använda olika typer av statistik. Anmälda brott (som är temat för den här texten) visar vilka händelser som har anmälts och registrerats, men inte brottslighetens fulla omfattning. Det kräver att man kombinerar med självdeklarations- och offerundersökningar. (Sporre & Standar, 2006:51)

Det är viktigt eftersom långt ifrån alla brott kommer till polisens kännedom, och statistiken över anmälda brott ger därför inte en fullständig bild av verkligheten. Skillnaden mellan den registrerade och den faktiska brottsligheten kallas mörkertalet. Ju större skillnaden är, desto sämre speglar statistiken den faktiska brottsligheten. Är mörkertalet däremot konstant följer den anmälda brottsligheten den faktiska, och då spelar mörkertalet mindre roll. (Sporre & Standar, 2006:66–67)

Sporre och Standar illustrerar sambandet i ett diagram. Om mörkertalet förändras speglar den anmälda brottsligheten inte längre den faktiska. Men vad påverkar mörkertalet?

I boken nämns bland annat brottets allvarlighetsgrad och offrets relation till gärningspersonen som faktorer som påverkar hur ofta brott anmäls. Våld i nära relationer tros till exempel ha ett högre mörkertal, medan grova brott där gärningspersonen är okänd för offret oftare anmäls. (Sporre & Standar, 2006:69)

Internationella jämförelser

Statistiken över anmälda brott är ingen bra metod för att jämföra brottsnivåer mellan länder, framför allt eftersom insamlingsmetoderna skiljer sig åt. Som nämnts ovan påverkar statistiska, rättsliga och faktiska förhållanden hur data samlas in och sammanställs. (Sporre & Standar, 2006:89)

Sveriges breda definition av våldtäkt och användningen av seriebrottsräkning gör till exempel direkta jämförelser svåra. Skillnader i när och hur brott registreras, om försöksbrott räknas med och om statistiken avser anmälda eller fastställda brott kan också snedvrida jämförelser kraftigt. Två länder kan därför se ut att ha helt olika brottsnivåer, trots att den faktiska brottsligheten är ungefär lika stor.

I stället för nationella data (till exempel anmälda brott) menar Sporre och Standar (2006) att den internationella brottsofferundersökningen International Crime Victim Survey (ICVS) lämpar sig bättre för att jämföra länder. Undersökningen bygger på intervjuer med identiska frågor om vardagsbrott, där den tillfrågade svarar på om hen har utsatts för ett sådant brott och i så fall polisanmält det. Eftersom frågor och metod är desamma i alla länder ger ICVS ett mer tillförlitligt och jämförbart mått på faktisk utsatthet. (Sporre & Standar, 2006:91)